04.12 på söndagsmorgonen ljöd Jolly Bob från Aberdeen genom rum nummer 20 på the British Racing Schools hostel och Katarina steg upp. Borstade tänderna, klädde på sig, pratade lite med Jenny, bar ut väskor i hallen och nedför trappan. Efter det var planen att äta frukosten som hon sparat i Commonroom, lite yoghurt, chokladbarerna och the.
Tyvärr var rummet låst, och all frukost honfick i mig var en chokladbit som hittades i en ficka, plus lite smaksatt vatten från drickmaskinen. Taxin kom i tid, och resan genom Newmarketnatten bjöd inte på en enda häst, men en massa kaniner.

Efter lite släpande och letande hittar jag och mina tre stora väskor incheckningsautomaten och börjar knappa in bokningsnumret. Det är då meddelandet man aldrig vill se kommer "Du behöver söka upp någon i personalen för hjälp".
Visst, inga problem tänker jag. Letar upp en av de som jobbar där, och får svaret att jag måste ställa mig i kön där man köper nya biljetter. Den är väldigt lång och jag börjar känna mig lite tidspressad.
Eftersom jag dock inte är britt smiter jag lite fint före en massa människor (på ett diskret och snyggt sätt) med mina tre stora väskor, träffar en konstig kille som hjälper mig smita före (vilket han själv också gjorde - irländare), funderar på om han stoppar knark i min väska (inte för att jag förstår varför - vi skulle inte ens till samma ställe men han pratar konstant med mig och var nog fortfarande onykter), lyckas komma fram till kassan (ännumer tidspressad och sjukt varm i mina två tjocka tröjor plus vinterjacka) - där hon efter ungefär tio sekunder säger att allt är klart och att jag kan gå tillbaka till självincheckningen.

Med biljetterna i hand kommer nästa utmaning - klarar jag mig undan övervikt? Med 15.1 kg vid inresan (tillåtna vikt är 15 kg), plus massa shopping (inklusive nya skor, ny ridhjälm, säkerhetsväst och en dator) var det aningens tveksamt. Vågen pendlade mellan 18.5 och 19.2, Katarina börjar plocka fram plånboken och funderar över hur mycket det blir egentligen (avgiften är £12/kg). Sedan märker hon att ingenting mer händer.. Efter två sekunders betänketid ler hon, tar sitt pass och går vidare mot gaten.

Säkerhetskontrollen var.. långsam. Hon tar av sig två tjocktröjor, nitbältet, jackan, stövlarna (de där kornblå gummistövlarna som hon brukar mocka skit i men som inte fick plats i väskan), tömmer fickorna, öppnar väskan, plockar ur laptopen och lägger allt i sånnadär fina korgar. Går igenom säkerhetsgrejen - och det piper självklart. Blir genomsökt av en tullmänniska - och börjar sedan plocka på mig alla kläder igen och lägga tillbaka laptopen i västan osv osv.

Inne vid gaten är hon både hungrig och shoppingsugen, men hinner bara köpa en smoothie som smakade äckligt innan hon kommer på att det kanske var dags att boarda planet.. Sedan visar det sig såklart att man måste åka tåg för att komma till rätt gate, hon blir ännumer stressad då klockan börjar bli ganska mycket, och fortfarande hungrig.
Hinner dock fram och hittar rätt, hinner köpa en tidning medans jag väntar på att kön ska bli kortare och ringa mamma.

Sedan sov jag första halvan av flygturen och läste Cosmo under resten.

Kontrasterna mellan stora Stansted och lilla Säve blev tydligast vid bagageutlämningen - på Säve finns bara ett band. Alldeles lagom att hålla reda på när man är trött och sleten.

Mamma och Pappa skötte jobbet att hämta mig på flygplatsen väldigt bra, mackor och saft var medtaget (helt enligt order), och sedan blev det en tur till någon småbåtshamn där matsäcken intogs medans vi väntade på att en badrumsbutik någonstans på Hisingen skulle öppna (där föräldrarna skulle hämta inredning till badrummet som håller på att renoveras).



Vad gjorde hon då när hon kom hem till Uddevalla? Satte sig och såg på Mamma Mia the Movie.